Hur mycket ska man offra här i livet egentligen? Hur mycket ska man ge upp?
Just nu känns det som om jag inte gör annat. Är det inte det ena så är de det andra.
Hur många saker orkar jag med?
Allt jag vill är ju att må bra. Panik.


Det stormar . . . Fast det är ingen nyhet, det gör det i hela Sverige.
Men det stormar lika mycket inom mig. Jag blir piskad inombords.
Tänk dig att du ställer dig ute på en åker, utan något som helst vindskydd.
Föreställ dig hur vinden och snön slår mot dig med full kraft från olika håll.
Så känns det inom mig just nu. Det var den bästa jämnförelsen jag kunde
komma på.

Försöker komma på något att skriva. Det går inte bra.
Det känns som om jag har tusen ord inom mig som vill ut,
men i vilken ordning och vad kan jag inte riktigt komma fram till.
Skit på livet ! ! !

Igårkväll var galet. Galet kul alltså. Från början till slut. Vissa mindre missöden, men det skrattade vi fort bort och forsatte kvällen i samma glada anda. Mycket folk, en del bekanta sen förut men en del nya ansikten även. Det var kul, det var trevliga ansikten.
Det har varit många ljusa stunder den här senaste veckan och det är jag så otroligt tacksam för. Jag hoppas att vi kan fortsätta att ha så trevligt tillsammans och hitta på allt som vi gör.
Vänskap är viktigt. Vänskap där en förståelse finns och där man fullt ut litar på varandra. Det är viktigt.
Det värmer i själen.

Min son anlände hem idag och det livar alltid upp lika mycket. Lägenheten känns alldeles död när han är borta och jag har svårt att finna ro här. Men så fort han är hemma igen så känns det bara hemma. Tryggt och skönt.
Det är tur jag har ett andra hem som jag kan fara till när det känns alldeles för dött här hemma. Det är väldigt tur. Fast helst skulle jag ju vilja att sonen bodde här på heltid, att lägenheten aldrig kändes död. Det skulle vara det ultimata.

Ett sms igår. Ett väldigt långt sms igår. Jag befann mig mitt i offentligheten och kunde inte fly från människorna omkring mig. Hade inte ens läst halva smset när tårarna började rinna. Jag förstår, men det känns ändå. Det är inte kul. Hela dagen har jag väntat på att det ska plinga till i mobilen. Men det är dött. Precis som det skrevs. Det är nog det bästa. Ingen ska plågas. Men gudarna ska veta att du saknas.

Funderar på att ta mig ett varmt bad nu och mjuka upp kroppen lite. Sen blir det nog en film innan sängen kallar. Får se om det går att sova nå inatt. Hoppas på det. Är mycket som ska hinnas med imorgon.

Jag ville så gärna. Mer än vad folk förstod. Alla såg. Magin.
Hoppas på ett möte snart igen.
Kanske. Vem vet.
Jag vågar inte hoppas.
Lika gärna kan det bli åt helvete.
Orkar jag det?
Vågar jag utsätta mig för det?







Man ska väl inte förstå allt.
Jag önskar jag kunde förstå.
Trevlig kväll.
Att det blev så efter ett helt år.
Magiskt.

Förutom det.
Kvällen har varit fantastisk.
Mina änglar.
Min kärlek.
Fullständig tillit och ömhet.
Aldrig att dessa skulle svika.
Jag har haft så kul.
Med dessa känner jag mig avslappnad.
Jag är jag och dom älskar mig för mig.
Trots mina brister.
Ovillkorlig kärlek.

Strax är det dags för sängen.
Imorgon ska jag hämta min skatt.
Jag saknar han. Längtar efter han.

Denna ljuva nattetid. Människor sover, det är mörkt och tyst överallt. Man kan bara vara, med sig själv och inte göra något alls. Lugnt och skönt. Inget som stör mig . . .


Träffade läkaren idag. Biverkningarna blir bara mer och mer och jag vet inte hur jag ska göra. Ska fundera på byte av medicin. Men, ja . . .  Kommer det att fungera då?
Jag har nästan gett upp hoppet om att det faktiskt finns något som kan hjälpa mig lite på traven. Jag ska läsa och fundera.
Tycker i alla fall om min läkare. Han förstår. Han ser min smärta.



Tog en promenad ikväll. Det var längesen. Gick till pappa. Det var ännu längre sen.
När jag böjde mig ner för att tända ljuset, då kom tårarna. Jag grät och grät ännu mer. Det var en ny upplevelse. Jag brukar aldrig gråta där.
Men det är mycket som rör sig i mig och som ska ut på något vis.



Ja just ja, jag bara älskar min nya pyjamas ! ! Och jag har sååå kul i den ;)

Om tårar kunde bil en trappa

och minnena en gränd

skulle jag gå rakt upp till himmelen

för att hämta Dig igen

 

 

 

 

 

Sitter och väntar på att mitt kaffe ska bli färdigt, jag ville helst att det skulle vara klart för en timme sen och det hade väl antagligen varit det om jag fått tummen ur och faktiskt gjort det. Men, bättre sent än aldrig. Får se om det är de som saknas just nu. Något är det som min kropp vill ha och jag kan inte komma på vad. Eller så är det av någon annan anledning som det känns som om allt som finns innanför skinnet plötsligt ska trycka sig ut genom det.


Nätterna är konstiga nu för tiden. Jag får sova ganska ofta, men, jag sover inte bra. Mycket mardrömmar och väldigt orolig sömn. Gör att jag vaknar och mår ja, inte speciellt bra i alla fall. Något måste hända. Har väntat länge nu. Hoppas det blir nu i veckan.


Människor är fortfarande väldigt jobbiga, de flesta i alla fall och blotta tanken på att jag ska umgås med någon gör mig slut på en sekund. Jag försöker komma på varför jag känner så, jag som alltid har tyckt om att umgås med så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Men jag antar att det finns en anledning till detta också.


Besvikelse, det är mycket sånt just nu. Jag trodde så mycket mer om en del. Men tydligen så har jag haft fel. Väldigt fel. Men nu vet jag i alla fall. Hur ont det än gör.


Mycket bokat till veckan. Många saker som känns väldigt jobbiga och det kräver att jag lämnar mitt trygga bo. Men samtidigt så är det många roliga saker som säkerligen kommer att lätta upp mitt sinne till viss del.


Mina tankar för dagen vandrar långt bort, massa mil. Jag hoppas det löser sig. Som sagt, jag finner inte ord nog. Det är så smaklöst som det bara kan bli!

jag vill leva i en annan värld

 

 

 

 

Egentligen borde jag veta bättre än att sätta mig och se en väldigt känslosam film på kvällstid i ensamhet. Men, jag kunde inte låta bli. Så fin, så vacker.
Men det hela leder till att jag virvlar runt i mig själv av saknad, av längtan, av sorg, av glädje. Jag vet inte riktigt hur jag ska takla allt som far omkring. Det är så svårt med känslor. Helst vill jag bara stänga av. Men nej, jag ska inte !



Kollade igenom lite kort, från året som har passerat nyss. Det är mycket minnen med dem. Mycket som känns. Jag saknar så mycket!
Det blir ingen sammanfattning från -09. Jag började på det, men nej. Det blev inget vettigt så jag låter helt enkelt bli.




Övrigt . . . jag vet inte riktigt vad som händer med mig. Min kropp verkar vara i uppror. Jag känner inte igen mig själv och jag tycker inte om det. Förstår inte vad som händer. Hoppas på att det ska gå över snart. Helst igår. Jag behöver mycket tid själv just nu. Orkar inte med så mycket. Vet inte om det hör ihop med kroppens uppror. Men min energi och ork tar slut så fort.