Dagen har rasat lite. Eller mycket.
Det sitter kvar, ända sen en annan dag som nyligen passerat.
Jag tar åt mig, det som är stort och jobbigt för dig är faktiskt ganska så stort och jobbigt för mig med. Det gör mig ont att du inte förstår det. Att du inte förstår att vissa saker kanske man inte säger.
Äsch, skit i det. Går väl över, på något vis.


Vad ger det ens att kämpa? Det rasar ju bara hela tiden.
Jag är så less, less på att det rasar så fort det känns som om det faktiskt börjar bli bättre. Kommer det alltid att vara så här? Går det att få någon som helst stabilitet i något? I mig?


Fuck this, nu ska jag göra kaffe och spela hög musik!