Igårkväll var galet. Galet kul alltså. Från början till slut. Vissa mindre missöden, men det skrattade vi fort bort och forsatte kvällen i samma glada anda. Mycket folk, en del bekanta sen förut men en del nya ansikten även. Det var kul, det var trevliga ansikten.
Det har varit många ljusa stunder den här senaste veckan och det är jag så otroligt tacksam för. Jag hoppas att vi kan fortsätta att ha så trevligt tillsammans och hitta på allt som vi gör.
Vänskap är viktigt. Vänskap där en förståelse finns och där man fullt ut litar på varandra. Det är viktigt.
Det värmer i själen.

Min son anlände hem idag och det livar alltid upp lika mycket. Lägenheten känns alldeles död när han är borta och jag har svårt att finna ro här. Men så fort han är hemma igen så känns det bara hemma. Tryggt och skönt.
Det är tur jag har ett andra hem som jag kan fara till när det känns alldeles för dött här hemma. Det är väldigt tur. Fast helst skulle jag ju vilja att sonen bodde här på heltid, att lägenheten aldrig kändes död. Det skulle vara det ultimata.

Ett sms igår. Ett väldigt långt sms igår. Jag befann mig mitt i offentligheten och kunde inte fly från människorna omkring mig. Hade inte ens läst halva smset när tårarna började rinna. Jag förstår, men det känns ändå. Det är inte kul. Hela dagen har jag väntat på att det ska plinga till i mobilen. Men det är dött. Precis som det skrevs. Det är nog det bästa. Ingen ska plågas. Men gudarna ska veta att du saknas.

Funderar på att ta mig ett varmt bad nu och mjuka upp kroppen lite. Sen blir det nog en film innan sängen kallar. Får se om det går att sova nå inatt. Hoppas på det. Är mycket som ska hinnas med imorgon.