Trots att det finns så många människor nära och runtom mig så känner
jag mig så ofattbart ensam. Det är det där lilla extra som saknas.

Skulle vilja kunna lita på folk, fullt ut och känna trygghet hos dem.
Kanske skulle min ensamhet då lugna ner sig en aning. Jag vet inte.
Vet inte hur jag ska göra för att bli kvitt den
här känslan som gnager inom mig dag ut och dag in.
Men samtidigt vet jag inte hur jag ska rasera alla mina murar och
kunna släppa in folk, när det har gått helt åt skogen så många gånger
när jag väl har vågat.

Skuggorna växer och ljuset försvinner alltmer. Mina drömmar om en
fin framtid dalar, jag börjar inse att det kommer nog aldrig att inträffa.
Jag vill ge upp...



Du måste förstå, att tystnaden, att inte säga något sårar mig mer än
alla ord som du har på lager inom dig. Tala med mig, berätta för mig.
Det blir så mycket lättare då. Stäng inte ute mig...