Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men hjärnan kokar på mig så något måste jag få ur mig om denna natt skall gå vägen.

Det finns en relation i mitt liv som jag inte blir riktigt klok på (eller det finns väl några till, men just nu är det väldigt mycket fokus på denna). Av allt som sägs så undrar jag ofta hur mycket som verkligen stämmer och hur mycket som faktiskt inte sägs?!
Många saker däremot som har sagts som har tagit så djupt att jag inte vet om såret någonsin kommer att läka, samtidigt så vill jag så gärna att det ska kunna göra det. Att det ska läka och aldrig mer skrapas upp. Men, det känns inte som om den viljan är något som jag någonsin kommer att få uppleva, hellre känns det mer som att såret faktiskt bara blir större och djupare. Only time can tell . . .
Tänk om man bara kunde ha alla svaren klart för sig, så otroligt mycket lättare det skulle vara då. Fast samtidigt kanske inte, livet skulle ju inte vara speciellt spännande om man visste allt. Men lite i alla fall, det skulle jag gärna kunna med att ta.

Irritationen växer i mig och jag avskyr att känna så här. Jag vet knappt vad det var som utlöste känslan från första stund men jag blir bara mer och mer känslig av mig. Tål ingenting nu för tiden. Vad är problemet? Varför kan jag inte kontrollera mig själv? Eller viss självkontroll har jag ju, annars skulle jag knappast kunna leva som jag gör. Då skulle jag nog på något vis vara helt frihetsberövad. Men det var ju inte det jag skulle skriva. . .
Åh jag vet inte, ska det vara så jävla svårt att bara få känna sig glad?

Avskyr denna spiral. Jag börjar se ett tydligt mönster och frågan är om jag kan göra något konkret emot det. Måste kolla upp om det. Kan ju vara väldigt enkelt löst, fast samtidigt så tar det kål på några andra framtidsdrömmar. Får se.

Ankorna har landat här ute ikväll. Dom mumsar gräs i den pöl som bara växer av all snö runtomkring. Det ser mysigt ut. I månskenet. Jag vet inte, fick en plötslig lust till att bara sitta där med dem. Jag saknar naturen. Saknar mitt smultronställe så det gör ont i mig. Det är längesedan jag var dit nu. Kommer knappast bli det närmsta året heller. Men en vacker dag så. . . kanske.

Jag känner verkligen hur positivetet flödar inom mig, hur upplyft och glad jag känner mig. Fuck.
Börjar tappa tron, hoppet. Jag vill inte, vill kunna fortsätta att kämpa. Men för vad? varför?
Vill bryta upp en massa. Skita i massa. Vore så skönt. Har inte loggat in på något ställe nu på några dagar. Jag orkar inte. Vill inte. Funderar på att ta bort mig. Det skapar bara ett jobbigt beroende hos en och som dessutom i stort sett är fullkomligt onödigt. Jag vet inte. Får se hur jag gör.

Jag vill sova i hundra år! Hade lovat mig själv att inte skriva något om sömn, men det går inte att undvika. Jag är trött. Konstant. Hela min kropp är slut och mina måsten bara växer. Hur ska jag orka med?

Äsch, crap på allt och så vidare.


Halleleluja!