Det är inte alltid kul att hjälpa sin son. Jesus, trodde jag skulle flyga genom taket lite tidigare idag. Han ville så hemskt gärna sätta ihop sin bilbana och det enda jag kunde tänka på var hur otroligt genomroligt jag tyckte att det var förra gången. Men vad gör man inte för sitt barn?

Så plocka fram och börja montera ihop, det gick faktiskt betydligt bättre än förra gången, man lär sig tydligen så länge man lever :P Men sen när väl den var ihopsatt och bilarna skulle börja köras så fungerar de inte!! Här håller mitt tålamod på att ta slut, så fram med verktyg och börja skruva minimala skruvar som satt som sten. Fick loss dem tillslut och efter många räkningar till siffran 10 fungerade i alla fall ena. Då gav jag upp. Då var jag på väg att kasta den andra i väggen. Fixade den lite senare dock :)
Men det är ju så kul, när allt är fixat och klart och man har haft sina attacker färdigt så kör sonen två-tre varv på den och sedan går han därifrån. Då var det inte kul längre!! GAH!!
Visst kan man bli galen över mindre?

Nu har vi precis ätit middag och sonen är ute och leker med grannflickan. Själv ska jag hoppa in i duschen och förhoppningsvis kunna spola bort lite av den inte välkomna känslan inom mig.



If I could, then I would!