I keep searching for an answer




Nu har jag inte varit så där flitig på att skriva på ett tag igen. . .


Har haft några riktigt jobbiga dagar och jag har inte velat göra något alls. Helst bara ligga i sängen, dra täcket över huvudet och skita i hela världen. Har sovit otroligt mycket vilket är mycket ovanligt för att vara jag. Men skönt har det varit. Tänk om jag alltid hade kunnat sova så. Så underbart det skulle vara.
Men, ja mitt mående har inte alls varit på topp och jag är glad att jag i alla fall inte är så nere just nu. Att jag klarar av att hålla mig vaken om dagarna och umgås med nära och kära.

Har ju fått mig en ny läkare. Han var bra, han lyssnade och förstod och vill verkligen hjälpa mig. Det märks att jag inte var den första med denna stördhet som han träffat och behandlat. Något som verkligen gjorde att jag fick förtroende för honom fort var att han hade redan före jag kom dit kikat på min journal och tagit fram olika planer för hur vi ska gå framåt. Fick så mycket gehör från honom! Det känns bra. Dessutom är inte detta en AT läkare som jag alltid har haft förut utan denna kommer att stanna kvar. Jag slipper byta igen. Bara det är så skönt. Jag är så less på att bygga upp ett förtroende till läkare som sedan bara försvinner för att dom ska vidare.

 

Ja, mörka stigar i skogar är kul. På nätterna, när man är rastlös och inte kan sova. Att skapa den adrenalinkicken med att inte se ens vart man sätter sin fot. Rensar tankarna ofantligt mycket faktiskt. Så skönt.

Just nu känns det lite som en mörk skog med en del saker. Så mycket inom mig hade hoppats så mycket. Det var så mycket som kändes så bra. Alla orden som sades och alla timmeslånga samtal. Umgänget via datorn och allt vi delade. Den energin och allt som jag gjorde, det var länge sen jag gjorde det för någon. Som jag tog mig tiden till att lära känna någon på det sättet.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det senaste dygnet. Allt blev så fel och det var länge sen (12 år) jag kände mig så. Jag kände mig så trängd, så liten och rädd. Den känslan är inte något som man ska känna, det är inte rätt. Då blir det inte bra. Redan liksom?

Vet inte, jag är så vilse i min egen snåriga skog och måste hitta vad jag ska lita på och tro på. Men känslan, den lever kvar i mig än och den kommer att göra saker och ting ännu mer komplicerat för mig. Som om jag inte hade nog att arbeta med?

Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som om det är två olika personer. En som jag känner via internet och telefon. Den tycker jag om, den har nästlat sig in hos mig. Men jag har så svårt att koppla ihop den med den personen som jag träffat irl. Det är så svårt och det känns som två skilda människor.

Vet inte ens vad det skulle vara som skulle få mig till att vilja försöka igen...

 

 

det känns bara så tungt...

 

 

Jag vill också, för att prata om något helt annat. Passa på att tacka två helt fantastiska människor! Dom har verkligen ställt upp och bjudit till det senaste dygnet! Ni är ju liksom guld värda båda två, det vet ni va? ;)

 

 

<3

 


Kommentarer
Postat av: Tanten

japp lilla gumman det vet vi...vi tycker om dig med MASSOR...

2009-11-28 @ 23:37:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0